Först några höstbilder inkl mitt livs första gös..
En tur med E.F.T och Dogge från Söders..
Mer höst..
I mitt senaste inlägg hade jag lovat uppdateringar om
havsöringsfisket under vintern och förutspådde att det skulle komma att krävas
pannben. Jag misslyckades med uppdateringarna men tycker ändå att jag haft en
del pannben. Här är sammanfattningen av vinterns försök. Notera bristen på fisk
(en tappad) men överflödet av snö och is. Pannben!
Sen kom våren.. och norrskenet till Stockholms skärgård..
Dagarna före.
Påsken i år skulle firas antingen på landet i Stockholms skärgård eller nere i Skälderviken hos mormor och morfar. Beslutet sköts upp flera gånger för att spågummorna i Norrköping skulle få gott om tid att uppbringa en så trovärdig profetia som möjligt. Valet blev tillslut lätt. Stockholm skulle få regn och 3 plusgrader. Skåneland erbjöd havsöringspremiär, 7-10 grader och sol. Trots varningen för kraftiga nordvästliga vindar var valet enkelt.
När beslutet väl var fattat började en febril aktivitet söder om Stockholm. Utrustningen skulle gås igenom och flugor behövde produceras. Whiskyn korkades upp, radion sattes på och vid städet smiddes drömmar om stordåd. Gav mig även på att färga eget för första gången. Inspiration hämtades från olika västkustbloggar och sakta men säkert fylldes askarna upp med silvergodis. Sista flugan bands morgonen för avresan då jag tyckte mig se en liten lucka som kunde straffa sig. Jag tittade ner i askarna och kände ett lugn. Come what may. Jag var redo.
Högmod-går-före-fall och knäckta koder.
När bilen rullade ur storstaden flydde vi annalkande snö och det kändes som valet var rätt. Som vi lade milen bakom oss visade steg temperaturen fast solen sjönk lägre på himlen. Väl framme i kära Vejby var natten kommen men så även våren. Med våren kommer dock vårvindarna och i Skälderviken finns inga öar, inte ens ett litet skär, att ta skydd bakom.
Dag 1
Första morgonen såg ut som alla kommande morgnar. Strålande sol men blåsigt. SMHI sa att det skulle blåsa 14 m/s och för en gångs skull höll jag med. Sorgsen tittade jag ner på mina fyllda flugaskar, tog spinnspöt och gick ner för att påbörja första dagens fiske. När jag kom till vattnet ner insåg jag till mitt stora förtret att det vanligtvis så kristallklara vattnet, som jag på somrarna badar i, var utbytt mot välling. Asken med skedar var inte lika välfylld som flugasken, förhoppningen hade ju varit att bara flugfiska. Ändå hade jag gjort ett sista minuten-inköp av ett orangegult drag just för grumliga förhållanden. Nordvästliga vindar är i Vejby detsamma som pålandsvind och i 14 m/s fick jag kämpa för att nå utanför tångbältet som är närmast land. När draget väl var ute i vattnet insåg jag ganska omedelbart att det var kört. Jag såg inte ens det knallorange/gula draget förrän det kom flygandes upp ur vattnet. Vinden i kombination med solljuset gjorde det svårt att ha koll på linan och draget syntes som sagt var inte. Många kast slutade med att jag stod med draget dikt an översta spöringen likt en spegelbild av mitt femåriga Jag. Siktdjupet var inte mer än någon decimeter. Rent fiskesug fick mig att nöta på under dagen men tillslut kastade jag in handduken och bestämde mig för att spara på krafterna. Många fiskedagar återstod och kanske kunde det mojna något.
Dag 2
Innan jag gick och lade mig på torsdagen så kollade jag upp på vimpeln som lystes upp av den nästan fulla månen. Tidigare under dagen hade den stått i 90 grader och piskat i vinden men nu såg jag hur den ibland flackade till. Med detta hopp om en avtagande vind gick jag till sängs med klockan ställd på 06.30 vilket skulle visa sig vara ett smart drag. Morgonen visade sig vara kav lugn. Av gårdagens surfvågor syntes intet på ytan men under vattnet var det tydligt att havet bara timmar tidigare varit vitt av skum. Jag hade pumpat upp flytringen och bytt plåtbit mot fluga. Även idag tog det bara ett kast för att inse att loppet var kört redan i startgropen. Jag hade flugor i alla möjliga och omöjliga färger, fiskimitationer, märlor, räkor, borstmaskar, stora, små, med tratt och utan men ingen som glittrade nog att synas på längre än 30 cm avstånd. Även om öringsbeståndet på bästkusten är bättre än uppe i Stockholms skärgård är beståndet inte stort nog att det ska kännas hoppfullt att pricka en öring i huvudet. Det var i princip vad som skulle krävas för att locka till hugg. Jag satte på den flugan som glittrade mest, en vit WB med några strån mirage flash och med en tratt så att den skulle skapa lite vibrationer i vattnet. Nötte runt ett område där jag vet att det på sommaren brukar finnas öring, denna plats var mitt givna förstahandsval. En strömsatt udde med sandstrand på ena sidan och leopardbotten och tångbälten på andra sidan. Udden går långt ut i vattnet och bryts av ett område av lite djupare vatten som bildar ett sund innan udden fortsätter. Fiskade sundet och utsidan av udden. När man rundat udden fortsätter ett rev ut som bildar en vågbrytare och innanför den, lite skyddad finns den fina leopardbottnen. När jag rundat udden så ser jag en annan fiskare som står och kastar av den lilla lagunen som jag var på väg mot. Jag svär lite för mig själv över att jag inte sjösatte direkt i lagunen så att jag fått fiska av området först men jag erkände mig besegrad och paddlar in mot land för att inte korsa hans kast-solfjäder. Vi kollar läget och det visar sig att han tagit två sprall nyss. Jag frågar vad han fiskar med och hans svar är sista spiken i min mentala kista - "jag tog det blänkigaste jag har, med all den här skiten i vattnet var det det enda alternativet". När jag paddlat ut igen och lagt mig så nära som jag vågar utan att skämmas ser jag hur han tar två sprall till innan han går. Jag nöter av området som jag fiskat dagen innan med spinn och nu nöter grundligt med fluga. Fisken finns men jag har inte, trots många hundralappar och många timmar bakom städet, det som krävs.
Jag paddlar in till land, pissar. Blir ofta pissnödig när jag fiskar och blir stressad över att det inte hugger fast jag vet att fisken är där. Sätter mig på en sten i solen och funderar över mina alternativ. Jag behöver något som verkligen blänker, ska jag åka in till Ängelholm och handla? JESUS FAN! Han dog. Idag. För typ 2000 år sen. Och därför är fiskebutiken stängd.... Hoppet rinner ur mig när jag tittar ut över området som säkert kokar av fisk, fisk som inte ser godiset jag försöker locka dom med. Sen slår det mig. Vi har skämtat hela vintern om en kille som drar massa fin öring på biltemas drag. Han köper 4 för 100 :- och får fisk varje dag och vi köper 1 för 200 :- och får inte ens en mört. Biltema kanske inte har samma gudsfruktan som lokala fiskehandlarn. Google ger snabbt svar. Kommersialismen vs. Gud 1 -1.
Biltema betraktar långfredagen som vilken sketen fredag som helst. Väl på biltema ställs jag inför valet mellan vanligt silverblänkande och silverblänkande med reflexer utöver standradblänket. Teorin är blänk så det blev all-in! 3 för 39:90 :-.
Väl tillbaka vid vattnet finner jag till min stora lättnad att mitt vattenhål inte är fyllt av andra silvertörstande minkar. Jag intar position, ser hur draget blixtrar under ytan och det tar inte mer än 7 kast innan spöt böjs. Adrenalinet sprutar och när fisken väl är håvad är glädjen total. En fisk som kanske snuddar på att vara godkänd men den får utan tvekan gå tillbaka. Den hade skänkt mig så mycket glädje redan. Fighten var verkligen brutal för en så liten fisk. Med gamla F 10 bara någon mil bort slår det mig att gäddan är en gammal Opel, abborren en Volvo men havsöringen är havets Koenigsegg. Nästa fisk är mindre men fighten får mig, trots det, knäsvag. Den tar lina från en hårt ställd broms, gör rusning på rusning, hoppar och när man tror den är helt slut har den minst 50% kvar att ge. Efter någon timme har vinden, som successivt ökat under dagen, tilltagit så pass mycket att jag känner mig nöjd för dagen.
Dag 3
Klockan väcker mig återigen tidigt. Målet är att få in så mycket fiske som möjligt innan vinden blivit för besvärlig och innan de obligatoriska äggen ska intas i släktens sällskap. Tar bilen den korta sträckan ner till vattnet och stannar bilen vid hamnen för att kolla hur grumligt vattnet är. Ser att vattnet ser mindre grumligt ut, kanske kan fluga äntligen vara ett seriöst alternativ? Parkerar bilen några hundra meter från hamnen, på gångavstånd från min spot. Bestämmer mig för att blåsa upp ringen och ta fluggrejjerna. Suget är för stort. Efter en svettig promenad ner till vattnet möts jag igen av det stilla havet. Är en rogivande syn med ett hav som är helt blankt hela vägen bort till horisonten. Paddlar ut och börjar kasta men..... Vattnet som såg bättre ut vid hamnen är här lika grumligt som igår. Misstänker att det är sanden från sandbankarna utanför udden som dras med och grumlar upp området. Fattar ett snabbt beslut, då fisketiden är begränsad gäller det att vara effektiv. Paddlar in till land och byter till spinnutrustningen. Vinden ökar sakna men säkert och efter någon timme sitter dagens första. En sprall. En stund efter sitter nästa sprall. Återigen kan det vara värt att understryka att en "sprall" krigar bättre än en gädda på 3-4 kg. Nöjd åker jag hem för ägg och snaps. När dagen går mot kväll knatar jag ner till havet mest för att se solen gå ner i havet. Lägger några kast, ingen fisk hugger men det gör mig ingenting.
Dag 4.
Koden kändes nu knäckt. Det är blixtriga blänkande drag som gäller. Förmiddagen är bäst. Först är det helt vindstilla och sedan när vattnet börjat krusas av vinden så en timme efter det ungefär så börjar det hugga. Sen är det bra i en timme eller två innan vinden grumlat upp vattnet alltför mycket. Med den teorin unnade jag mig sovmorgon och siktade på att vara nere vid vattnet vid 10. Började kasta med stort självförtroende men hade en seg första timme. Självförtroendet var naggat men fortfarande kvar när dagens första fisk klippte mitt Biltema-drag. En annan sak jag noterat var att en fisk sällan kom ensam. Fiskar man abborre och får ett hugg så har man oftast fiske för många timmar framåt då den står ganska still. Havsöringen verkade mer patrullera kusten i stim för att ibland gå in på grundområden för jakt. Krokade därför snabbt av den första och kastade ut igen. Vad jag inte visste när jag la det kastet var att jag var mitt inne i en helt makalös upplevelse. Under en halvtimmes tid hög det minst en gång var tredje kast. Landade 4 havsöringar, tappade 2 och hade hugg mest hela tiden. Var en helt fantastisk halvtimme som jag nog alltid kommer att minnas. Innan fisket dog av tog jag min 4:e för dagen och 8:e totalt på resan, alla blanka. Denna fisk var i andras ögon inget märkvärdigt men i mina ögon var den något väldigt speciellt. Fighten var lång och intensiv men många rusningar, hopp, trix och konster. Tillslut låg en helt klart godkänd blank men något slipsig havsöring i min håv. Jag tackade ödmjukt för upplevelsen innan jag bestämde att mormor och morfar nog verkligen skulle uppskatta den som middag.
Innan jag lämnade kusten för den här gången och åkte mot Stockholm tillagades havsöringen, som bjöd på mitt livs fiskefight, och alla i släkten fick sig en smakbit av denna vackra silverbit.
