Bönderna..

Bönderna är tydligen anledningen till att jag snart inte längre kan ta ett kvällspass efter jobbet. Av någon för mig outgrundlig anledning ska klockan, likt grillen, snart ställas tillbaka. Enligt högst tveksamma källor är det på grund av bönderna. Eller kossorna. Oklart. Nåja. Än så länge tycker klockan att det är sommar och jag kan med mina största hundögon ställa frågan till kollegorna "är det okej om jag smiter vid treee?". Mina kollegor är redan härdade. De kan mer om fiske vid det här laget än hälften av medlemmarna på valfritt fiskeforum. Bristande socialkompetens gör att det susar i huvudet när det är dags för "fike" - att tala är silver, att tiga är guld..? Att tala om silver, eller tiga nånting.. guld? Så antingen tiger jag eller så talar jag om silver. Kollegorna brukar ge mig samma blick som mamma, när jag som liten frågade om jag inte kunde få vara ute lite senare än vanligt för att spela brännboll. Okejdå, för den här gången.. 

Det som nyss var hundögon brinner snabbt av glöd. Ner till bilen, hem, rafsa ihop allt, plattan i mattan. Kusten lockar och ljuset börjar redan bli dunkelt. Tar fel avfart. Svordomar. Värdefulla minuter försvinner. När bilen väl är tjusigt busparkerad kommer lugnet. Havet. Utrustningen monteras snabbt. Får mig att tänka på när man var i slutet av säsongen som skibum. All utrustning, alla moment, som i början tog en halvtimme att få på plats flög helt plötsligt på utan eftertanke och samtidigt som en kopp kaffe intogs. Total tid - 3,5 minuter. Nu troutbum, silverbum, kustbummare. 

Nya vadarna och nya håven lägger lite grus i den väloljade fiskerobotens maskineri. Flugvalet gjordes redan i bilen. Flera dagars frånlandsvind innebär att vattnet är klarare än det bästa ramlösa någonsin producerats. Blir en naturlig fluga. Men det skumma ljuset gör att det behövs nånting extra. Lite orange. Designen är skamlöst snodd från HALster.

Frånlandsvinden krusar ytan, de tunga molnen går ihop med havet. Det låga vatten gör att man kommer långt ut på pallen. Vattnet är kallt men de nya vadarna håller mig varm. Får mig att slappna av och känna att jag smälter in. Jag trivs här. Det här är mitt element. Lägger några kast utåt, mot det djupa. 

Starka strömmar sätter mig gång på gång ur balans. Trots frånlandsvind och gin&toniclågvatten känns det rätt. Strömmarna måste suga allt ätbart från pallen och rakt ut till den väntande fisken. Vadar sakta söder ut. Även om min kunskap säger mig att det är utåt jag ska kasta så får min instinkt mig ändå att då och då lägga ett 90 graderskast i riktningen som jag vadar. Där flugan landar är det inte mer än tre fot djupt. Jag känner första hugget men det är som att min hjärna blockerar det och stoppar mig från att göra ett mothugg. Återigen är det en kamp mellan kunskap och instinkt - teori och empiri. Så många gånger jag slitit en fluga ur vattnet bara för att det petade - man ska ju alltid göra mothugg..  Hjärnan blockar - jag fortsätter strippa - fast fisk - och först då kommer spölyftet. Ögonen som nyss härmade hundar, och sen var fulla av glöd, är nu fyllda med lugn och tacksamhet. Lugnt krånglar jag av den nya håven från ryggen. 

Ljuset var slut och så även jag. Hem till brasan. 

Den som inte gillar hösten behöver två saker - en anledning att komma ut och en brasa att komma hem till.