Fjolårets resa har gett mig otaliga mardrömmar under året som gått. Jag stod i en veckas tid i parken utanför lägenheten och viftade med flugspöt för att försöka få ett grepp om flugfisketeknikens innersta väsen. Bland barnfamiljer som hade picknick i vårsolen och människor rastandes sina hundar stod jag där, oftast med linan virad fjorton varv runt mig. Sakta fick jag tekniken så pass att jag skulle kunna fiska i alla fall och iväg for vi. Första dagen hade jag 3 (TRE) blänkande västkustsöringar på kroken och SAMTLIGA tappades… Jag hade lagt all fokus på att lära mig kasta och hade således noll koll på hur man gjorde om man faktiskt fick fisk. Jag hade aldrig fått någon havsöring och aldrig fått något på flugspö så det var en knäckt man som lade sig för att sova på en madrass på golvet den kvällen. Jag gick igenom allt om och om och om och om igen för att inte göra samma misstag igen när det högg under kommande två dagar. Men högg, det gjorde det inte igen. Inte så mycket som ett pet på två hela dagar. Resultatet har alltså varit ett år fyllt av mörka drömmar och punkterat självförtroende.
Det var alltså dags för revansch!
Vi kastade loss från Estockholmo efter en stressig dag som involverade ett panikinköp av en intermediatelina (749kr - fluggrejjer är dyra!), panikbyte av framljus på Aolvon (Volvon med uppochnedvänt "V") och allmänt strul. Jag och Erik spenderade första timmarna i bilen med plugg men när det började skymma övergick samtalet till fiske. Väl framme i Götelaborg väntade en toktaggad fiskeguide i skepnad av Eriks bror Love. Precis som jag hade hoppats hade han suttit och taggat hela kvällen och flugbindarutrustningen var utspridd över hela matbordet. Vi gick till sängs (madrass´s) efter inget glas whisky vilket var det enda som saknades.
Dag 1
Vi hade bestämt oss för att ta sovmorgon för att satsa på eftermiddagsfiske. Efter en sen frukost bar det av mot det otroligt natursköna området vi bestämt oss för att börja på. Solen sken lite väl behagligt och vinden krusade ytan men inte mycket mer. Förra året kom vi ner när årets första tussilago precis letat sig fram på soliga sluttningar. I år var det maskrosor som färgade ängarna gula. Det var en riktig försommardag och Love sa direkt att det var näbbgäddor som gällde på dagen och kanske havsöring när det började närma sig kväll. Efter inköp av nötter och lite fiskegrejer så åkte äntligen vadarna på. Jag sätter pengar på att "vadarpromenader" kommer bli det nya 5:2/Military fitness/stavgång/svampplockning för stadsbor som vill komma ut i naturen och motionera. Det är bra motion, annorlunda, kräver lite dedikation och det är förbaskat vackert att vada runt i ett akvarium.
Även om vädret lämpade sig dåligt för fiske så var jag lycklig när jag drog på mig vadarna i den varma sommarvinden och svettandes stånkade mig ner mot havet. Var en behaglig svalkande känsla när det kallare havet äntligen smet om vadarna mot mina ben och fisket började. Jag hade köpt in en "NybörjarAsk" med flugor på nätet och satsade på en vit liten fluga. Då TeamConKeso agerat ofrivillig fotobåt åt en kille som drog massa fint silver på en vit fluga medan vi hade bompass i vintras trodde jag stenhårt på den flugan. Typiskt nog viftade jag av flugan redan första kastet och fiskade följande tio kasten naket innan jag upptäckte att fikonlöven var borta.
Att fiska med eller utan fluga verkade göra varken från eller till då fisket var motsatt till vädret, bedrövligt. Efter ett tag hittade Love en fläck med näbbgäddor, varav en lyckades få in en fluga i sin märkliga mun. Efter ett par kast som bara resulterade i en massa fäktandes från näbbgäddorna föreslog Love att jag skulle kasta in en kustwobbler i oredan och sagt och gjort krokades min första näbbgädda på första kastet. Kul. Dock var det inte målet. Hade fortfarande noll havsöring och noll fisk landad på fluga. Jag fiskade ansträngt på grund av min press på mig själv och när man är stressad fiskar man enligt min erfarenhet dåligt. Det visade sig också när jag kastade ut ett fullängdskast för att kunna flytta på mig utan massa lina släpandes efter mig. Jag gick snett mot där flugan landat, fokuserad på att inte halka runt och göra ljud. När jag kom fram och skulle veva in slacken som bildats ser jag att det kokar vid platsen där flugan landat. Det bara sprattlade och bubblade i vattnet och min reden höga stressfaktor fick mig att göra ett snabbt mothugg vilket hade noll effekt då jag fortfarande hade mycket slacklina. Vad det nu var som hade tagit min fluga klev av och min känsla av att ingen revansch skulle komma var nu nästan överväldigande. Guiden visade dock var skåpet skulle stå genom att plocka upp en fin sprallis innan solen gick ner och vi, mot undertecknads vilja, bestämde oss för att åka tillbaka mot centrala Göteborg.
Dag 2 - Blod och Böter
Dagen började med.. Böter.. Jävla "Gräddhyllan" i Göteborg, fler lapplisor än det finns Glenn. Sällskapet blir lite knäckta över att börja dagen med 400 kr minus för brödernas far som anslutit sent föregående dag. När vi åker mot första fiskeplatsen, som är ny för dagen, är alla taggade till tusen. En i gänget är extra taggad, då han året innan tappade tre öringar på denna plats, Jake.. Liksom dagen innan är det mer en sommardag än en vårdag och vi märker att det är många bilar på väg ner mot hamnen vi ska utgå ifrån. När vi väl kommer fram tror vi för ett ögonblick att vi transporterats två månader och 20 mil söder ut, till tennisveckan i Båstad. Det är Lejon överallt med fina backslicks som steker med jetskis, båtar, surfbrädor, vattenskidor och andra vattenleksaker. Vi har landat, med flugspön i hand, mitt i Bratland under pågående Aviciifest. Vi bailar. Jag biter mig i läppen, revanschen känns avlägsen just nu när solen steker, jetskisen hoppar, klockan är nästan 14 och vi har inte ens blivit blöta om tårna.
Vi ger oss av mot Plan B och efter en liten promenad ser vi hur två perfekta skär ute i havet hägrar. Mitt i en stor bukt ligger de som två perfekta kvinnobröst. Vi börjar hungrigt vada ut mot skären när vi avbryts av ett "HÖRRNI GUBBAAAR" på grov göteborgska. Skären är tydligen ett fågelskyddsområde får vi förklarat för oss av mannen från den gamle och havet. Nu börjar motgångarna verkligen tära på oss. Efter en ganska saftig promenad så når vi en liten hamn med en pir i sten och sedan trä, några bryggor och en del båtar. Utanför hamnen går klippkanterna ner i havet och bortom det, något som jag verkligen älskar med västkusten, fri horisont. Klippkanterna ser verkligen oansenliga ut och hade vi befunnit oss i Stockholms skärgård hade jag aldrig bekymrat mig om att fiska där.
Hungrig som jag är på fisk är jag först ner i vattnet och snor den platsen som känns bäst med tanke på hur den ganska svaga vinden blåser. Jag lägger mina kast ner mot den lilla vik som bildas där piren möter berget. Efter bara ett par kast tycker jag att jag känner något i spöt.. "Va fan en strömmi… nej sill heter de väl här ner.." hinner jag tänka medan jag känner hur det sprattlar lite och jag ser något pyttelitet komma sprallandes genom vattnet. Någon strömming är det såklart inte, inte heller en sill utan en fantastiskt vacker havsöring med fettfena och allt men i miniminiformat. Min första havsöring på fluga och min första fisk någonsin på fluga. Kommer jag aldrig glömma.
Dessutom var revanschen ett faktum och jag kunde slappna av. Några kast till och jag har någon ytterligare kontakt. Helt plötsligt känns allt hett. När vi samlar ihop oss efter någon timme så har en i sällskapet tappat en uppskattad till 2,5kg, brödernas far har tagit en och Love också fått fisk. Inte ens i det ögonblicket är vi befriade från motgång då Daniel, han som tappade 2,5an, råkat knäcka sitt reservspö. Efter en tyst minut kastar vi oss hungrigt över fisket igen och här börjar något av det mest spännande fisket jag upplevt. Love har gett sig ut på en brygga närmast innanför piren och med träpiren som vindskydd kastar ha långa kast utåt helt i lä. Då jag hör att han har kontakt med fisk klättrar jag upp på stenpiren och befinner mig halvvägs ut i hans kast med en perfekt överblick av intagningen. Från min plats ser jag rakt ner i det kristallklara vattnet och ser hur storöring på storöring kommer uppskjutandes från djupet rakt mot flugan bara för att i sista sekund skygga för den strålande solen (eller något annat). Med hjärtat i halsgropen under en timmes tid följer jag dramat som utspelar sig medan Love febrilt byter fluga för att försöka få dom att våga hugga. Någonstans i mitten kastar jag utåt, mot vinden, med haspelspöt och låter tobyn smeka stenpiren upp från djupet. Som skjuten från en kanon kommer en finare öring efter betet men hinner inte i kapp innan ytan bryts. Resten av tiden spenderar jag i lä och kastar från en brygga. Ser stora stim med småöringar som cirkulerar runt bryggorna vilket för mig känns helt overkligt. Nog finns det mängd på västkusten, det kan jag nu skriva under på. Var mycket spänning som sagt men gänget beslutar sig för att det är dags för lunch och därmed åka vidare till nästa plats. Något som jag förstår men det kändes bittert med så mycket fisk i vattnet.
Efter lunchen åkte vi ut till platsen vi fiskat på dagen innan. Väl på plats vadar jag ut på udden som Love tidigare tagit fisk på. Nu fiskar jag avslappnat. Mjukt sveper jag ut linan och det känns härligt att vara borta från bryggan och långt ute i havet igen. Jag tar hem linan efter det första kastet och plötsligt händer det.. Jag nyper fast linan mot spöt, gör inte ett gäddmothugg utan lyfter bara spötoppen och känner den triumferande känslan knycka i spöt. Visste direkt att det var en havsöring. Visste direkt att den var större men inte godkänd. Jag visste också att jag äntligen hade gjort allting rätt. Det var en otroligt go känsla och jag stod där i havet och mös för mig själv. Inget jubel, inga skrik bara njutning.
Efter det så blev det sämre, inte bättre som vi hade hoppats. Tvärtemot vad teorierna sa så var det öring på dagen och näbbisar på kvällen denna dag. Love tog en, Brödernas far en och även jag fick en. Det var kul att verkligen få känna på känslan att drilla fisk på spöt utan pressen att tappa. Vevade in all slack och lät den ganska fina näbbgäddan bjuda upp till en rejäl dans med mitt klass 6 spö. Var ruskigt roligt att se den flyga runt i vågorna och bromsa flugrullen med handen, precis som på film. Solen gick bjöd på en makalös sorti.
Dagen slutade dock i blod. Erik halkade till när han vadade runt ute bland stenarna. Som alla vi skatare surt fått erfara, innan sopbilarna vart framme på våren, så tar man emot sig med händerna. Grus må vara oskönt men det är inget att jämföra med havstulpaner.. Fråga Erik. Han var ganska blodig och vi begav oss mot bilen för omplåstring. Eller.. Jag och Love fiskades oss tillbaka så långsamt vi vågade utan att vara oförskämda mot de andra som tyckte det var dags att bege oss hemåt.
Dag 3
Då Erik skulle på konsert i Stockholm på söndagen hade vi planerat för halvdagsfiske. Eriks händer tillät dock inte något fiske alls. Jag gick ut till bilen för att åka och plocka upp en gammal kompis som bor i Göteborg för att bjuda in mig själv på frukost hos honom och en annan kompis till oss. Det jag möts av när jag kommer till bilen är en bedrövlig syn.. Böter.. Välskyltat var det också..
Mr B hämtas upp och vi promenerar genom morgonregnet medan han plockar fram ett par strumpbyxor som fastnat i hans byxlinning. Efter en frukost med vår vän och hans tjej och lite catching up bar det av mot Stockholm igen.
Nästa år blir det inte revansch utan fler och större. Längtar redan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar